Ena dagen är hans stora kärlek Sabrina precis som vanlig medan nästa dag luktar hon konstigt (dvs. veterinärsbesök), vill inte veta sig om honom och samtidigt är Mamma och Pappa väldigt konstiga de också. En dag åker Mamma och Pappa iväg med henne men kommer tillbaka utan henne. Några dagar går men det verkar som att Mamma och Pappa har glömt bort att de har tagit Sabrina någonstans och inte har hämtat henne hem. Hur ska en liten katt förstå att Sabrina aldrig mer kommer tillbaka? Hur ska man förklara för en liten katt att hans nummer ett idol här i livet inte längre finns? Hur ska han någonsin förstå att vi var tvungna att låta Sabrina somna in för att det var det enda vi kunde göra?
Den första veckan efter Sabrinas död visste jag inte riktigt hur jag skulle vara. Jag saknade henne så förbannans mycket och samtidigt visste jag att jag var tvungen att försöka vara glad och leka med Tigo för att hjälpa honom i sin sorg. Jag ville inte att han skulle få ångest när jag mådde dåligt. Han hade tillräckligt med att tampas med sin saknad efter Sabrina. Det gjorde så fruktansvärt ont att se på Tigo när han väntade på att Sabrina skulle komma hem. Så fort han hörde något ljud här hemma rusade han dit för att se om det var Sabrina. Om någon rörde sig i loftgången, sprang han till trappan och tittade så längtansfullt mot dörren som om någon skulle öppna den och släppa in Sabrina. Varje kväll när vi skulle lägga oss satte han sig i hallen och bara pep, pep och pep efter henne.
Tyvärr blev inte saker och ting bättre när min mamma blev mycket sjuk efter någonting som skulle bara vara en "rutinoperation" men som orsakade en mycket allvarlig komplikation som gjorde att vi nästan förlorade henne. Jag var naturligtvis tvungen att åka till Finland och lämnade maken och katten ensamma. För Tigo var det en riktig chock. Maken berättade att han var så ledsen, förvirrad och helt enkelt sur att jag hade lämnat honom. När jag väl kom tillbaka vägrade han släppa mig ur sitt sikte. Stackars katten!
Nu är det februari och visst har det blivit lite bättre men Tigo är inte samma katt som han var före 6 oktober (det vill säga dagen då Sabrina blev sjuk). Hela sitt liv har han varit oerhört trygg, varit familjens bebis som blivit bortskämd inte bara av oss utan även av Sabrina. Vi pratar om en katt som aldrig i sitt liv hade tvättat sig själv eller varit ensam hemma innan Sabrina blev sjuk. Nu har han varit tvugnen att bli vuxen och acceptera det faktum att han ibland måste vara ensam hemma. Det jobbigaste har naturligtvis varit att man inte kunnat förklara för honom vad som egentligen har hänt under de senaste månaderna.
Det som är tydligt klart är att Tigo är ingen ensamkatt. Lyckligtvis finns det någonting vi kan göra åt det och det har vi faktiskt gjort. ;) Om sju veckor om allt går som det ska kommer Tigo att inte vara en ensamkatt längre men historian kring denna händelse sparar jag till ett annat inlägg.
Tigo (och Sabrina) under julen 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar